Beslutar mig för att gå och låter bussen köra förbi. På Katarinas väg mot Slussen spanar jag mot din utsiktsposition och funderade på en sak du sa för länge sedan, att du sparar på hjärtan? Undra vad du menade med det? Det låter inte bra. Att samla på kärlek utan att älska måste ju vara som att samla på nycklar utan att söka de lås dit de hör? Jag kommer aldrig att ge dig mitt igen tänker jag, stannar och ser ut över Stadsgårdskajen. Ett skimmer av små ljus håller en snart sovande stad vaken. Jag får en smocka av vinden i ansiktet och innan jag hinner dra upp halsduken har den bitit av mig näsan!
Jag simmar upp mot ytan i ett stormande hav. Inget land i sikte. Skuggor cirkulerar runt min kropp. De vill ha något av mig, smaka mitt kött. Jag kämpar mot skuggorna som kommer närmare. Det finns ingen hamn som väntar mig och långa armar sträcker sig mot min trötta kropp. Jag försöker samla styrka men så fort jag slutar kämpa sjunker jag mot mörkret och tappar andan. Ska jag ge upp, låta mig fångas? Eller ska jag sprattla vilt och tro på att nästa gång jag drar efter andan, ser jag dig?
Kom snart och rädda mig! Ropa till mig så flyger jag till dig med utsträckta armar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar