En klump utan armar

Jag lade händerna på bordet mellan oss med handflatorna uppåt. Detta är jag. Det här är vad man får. Sen var jag henne.

Han började öppna henne med förtjusning, som en ryskdocka ni vet. Han delade henne förväntansfullt på mitten, öppnade och vad hittade han? Bara en lite mindre version av samma sak, samma tjej!? Tålmodigt fortsättsatte han ändå att demontera denna leksak och när alla halvor låg där utspridda runt omkring, nådde han äntligen längst in! Kanske tänkte han då, precis innan, att längst där inne måste det finnas något mycket speciellt värt att gömma med alla dessa skyddande skal? Men till sin stora besvikelse och efter all denna möda hittade han bara en liten liten tjej, en liten skit docka, exakt lika dan som den förra! Inget nytt!

Sakta började tuggorna äta av mig. Omsorgsfullt valdes de ut, förkastades och slets loss. Bit efter bit tills kvinnan vid bordet förut inte fanns kvar längre. En liten version av henne satt nu där istället både Stum och Blind, nästan Osynlig.

Det är henne jag lagar nu. Hon som blev kvar, resterna, en klump utan armar och ben, ett köttstycke, utan varken själ eller hjärta. Jag limmar och skruvar fast delarna så fort jag hittar dem igen eller när jag kommer ihåg hur de såg ut. Jag bygger upp henne innifrån och ut den här gången. Lager efter lager i rätt ordning. Jag får inte missa en enda version av mig själv när jag återskapar helheten. Inget av mig ska få ligga kvar där och skräpa på bordet!