Jag vilar i frid.

Hans armar fångar in henne mitt i paniken.
Sedan får hon gråta i hans handflator. Koppen, gjord av händer, samlar alla tårar som de sedan i tysthet häller ut.

De håller i varandra för att inte falla. Han flätar ihop sina fingrar med hennes.
Han leder mig, lägger mig försiktigt ner för att äntligen få vila.
Mina ben lindas runt hans kropp. Mitt ansikte försvinner i gömstället vid hans hals.
Ur hans andetag tar jag luften att andas. Han blåser försiktigt liv i mina lungor som en drunknad.
Hans kyssar tröstar, viskar stilla till min själ att det finns en anledning, det finns ett hopp.
Hans bröst är så nära och hans hjärtslag tvingar mitt att slå, guidar dess takt.
Vi lyssnar på ensamheten tillsammans, vi tröstar varandra och smeker bort såren.
Tålmodigt bearbetar han min trasiga kropp tills den ger upp och släpper taget.
Efteråt finns det bara ro och tystnad. Hans mage värmer mot min rygg.
Hans armar om mig skyddar mot världen utanför och jag lyssnar på hans sovande andetag bakom mitt öra.
Han har tvingat det onda ur min kropp. Jag är räddad och jag vilar i frid.