som en konstig världshusskylt

Ur Yrsel av Arthur Rimbaud
Nu till mig. Historien om en av mina dårskaper.
Sedan länge hade jag berömt mig av att äga alla möjliga landskap och funnit det moderna måleriets och den moderna poesins berömdheter löjliga.
Jag älskade idiotiska målningar, dörröverstycken, dekorationer, marknadsgycklares målade dukar, skyltar, folkliga illustrationer, den omoderna litteraturen, kyrklatin, erotiska böcker utan rättstavning, våra farföräldrars romaner, sagor, små barnböcker, gamla operor, dumma refränger, naiva rytmer.
Jag drömde om korståg, upptäcktsresor från vilka inga berättelser finns, republiker utan historia, kvävda religionskrig, revolutioner i sederna, förflyttningar av raser och världsdelar; Jag trodde på allt som förtrollar. Jag uppfann vokalernas färg! A- svart, E – vitt, I – rött, O – blått, U – grönt. – Jag bestämde rörelsen för varje konsonant, och med instinktens rytmer trodde jag mig kunna uppfinna ett poetiskt språk som en eller annan dag skulle vara tillgängligt för alla sinnen. – Jag förbehöll mig rätten till översättning. Det blev först ett stadium. Jag skrev tystnader, nätter, jag nedtryckte det outsägliga. Jag gav form åt känslor och svindel.
Långt från fåglarna, hjordarna, byflickorna, vad drack jag på knä i denna ljung som omgivna av späda dungar av hasselbuskar, i en ljum och grön eftermiddagsdimma?
Vad kunde jag dricka i den unga floden Oise, - almar utan stämma, gräsmatta utan blommor, mulen utan himmel? -
Dricka i dessa gula pluntor, långt från min kära koja? Någon gyllene dryck som fått svettas.
Jag såg ut som en konstig världshusskylt. –Ett oväder kom för att jaga himlen. På kvällen försvann skogarnas vatten på den ljungfruliga sanden, Guds vind slungade isbitar i dammarna; gråtande såg jag guld - och kunde inte dricka.

En natt i april
I morgon åker du. Kanske för evigt. Ligger här och väntar på ännu ett av dina avsked. Du anser inte att jag ska vänta på dig. Du har säkert rätt. Men just nu är det inte ditt beslut att fatta. Det väljer jag. Vecka för vecka.
Sist du var här så tyckte jag mig se den i mörkret. Glöden i dina ögon. Var det kärlek? Kanske inte. Kanske just då? Din mun sa åt mig att försvinna, att ge mig iväg, att inte bry mig om dig. Jag lyssnar inte på dig. Jag väntar tills mitt hjärta slutar tala om dig. Den dagen kommer.
Du ska ut på ännu ett av dina äventyr. Vill skrika åt din rygg att du kanske missat det största av dem alla! Men du kanske inser det senare. När du vill och är redo. Kanske söker du upp mig då eller inte.
Det känns som om jag äntligen hittat dig. Men du känner kanske inte detsamma. Jag ska släppa taget om dig, snart, snart, snart. Jag lovar.

Önske natt av Karin Boye
Om någon stjärna lossnar och segnar vit genom luften, då fyller hon, sägs det, var bön, som når den korta glimrande banan.
Jag väntar och väntar. Det är april, en ljum och lyhörd natt i april, då gräset växer och stjärnorna lyssna – de gå så lugna i natt sin väg, och ingen enda snavar och faller!
Men om jag somnar, så gör det alls intet: sliter en stjärna sig lös i natt, så måste hon känna min bön, var hon sjunker, fastän jag sover – ty hela den tysta, tysta natten är hela den vida, vida rymden alldeles full av min enda önskan!