Han måste tillbaka dit........

Han sitter här framför mig nu, min kära kära vän. Han surplar moules och dricker öl. Han ser trött men glad ut. Han sneda leende är lite mer snett än vanligt pga av att han drabbats av någonslags övergående åkomma som just gör så med ansikten! Sneddar dem extra? Jag pikar honom såklart för detta och han ler snett åt det (för det är så han ler idag). Snart ska han tillbaka dit, dit där han inte får skjuta först. Det måste vara ett övertag att vara den som får skjuta först säger jag? Ja haha säger han. Det är det nog!

Hur mår du då frågar jag och så försöker han förklara. Det verkar upp och ner alltihop tänker jag. "Men det är ju mitt jobb" säger han. "Vi måste vara där. Om vi inte är där blir det kaos." "Jag vill tillbaka dit nu" förklarar han. "Mitt kompani är där så därför måste jag tillbaka dit. Dom är där nu och här sitter jag!"
Jag fäster honom med blicken och låter honom inte undkomma mina envisa mer krångliga frågor om hur det egentligen känns på riktigt! Ut med det säger mina ögon och mina frågor.
Hans axlar sjunker ner lite och hans ansikte ler snett mot mig. "Visst gråter jag ibland, det gör nog de flesta av oss, men jag är nog starkare än många där." "Ja det tror jag" svarar jag honom "för du är ju van att prata om hur saker känns…. inuti." "Du är ju min bästa väninna ju" säger jag glatt och vi ler nu båda snett mot varandra i samförstånd. "Det är din styrka" säger jag också sen.

"Jag är bara en vanlig medelmåtta" fortsätter han då, ”bli inte en sån sa alltid farmor och sen blev jag det”. Men jag vet bättre än han! Han är långt ifrån en vanlig medelmåtta och det berättar jag nu för honom.

”Men det här har nog gjort mig starkare..... tuffare” säger han fundersamt. ”Dom dog ju liksom killarna!”
"Det är mycket abstrakt det här med döden" säger jag då och vet inte mer vad man säger om sånt? ”Ja det är det” svarar han. ”Vi har ju inte haft krig i Sverige på så länge så för oss är det här med döden helt obegripligt.”

Jag säger nu att jag ska fixa en blinddejt åt honom tills han kommer hem, med den porrigaste brud jag känner! Detta gör honom på gott humör ser jag. "Du måste ha något att se fram emot och att leva för" säger jag skämtsamt. Han nickar muntert åt det. Vi vet båda två att han har någon mycket speciell att leva för (hon är hans och är 6 år och alldeles bedårande söt på bilderna han visade förut). Fast en porrig brud är minsann inte illa att hålla sig vid liv för heller!

Sen planerar vi hans 40 års fest. Det är viktigt att jag är delaktig säger jag. "Jag vill vara delaktig i planerna! Det är jätte viktigt!" Han förstår kanske inte att det är så viktigt som det är? Att planera för sen, sen när han kommer hem igen.

Vi skiljs åt och i berusningen är vänskapskänslorna lite diffusa. Det föreligger en viss krigsromantik i vårt avsked, i alla fall i mitt. "Du kommer väl återvända! Du är väl rädd om dig?" Jag ger honom en puss på munnen och säger att ”du vet att jag älskar dig va”! ”Som en vän alltså!” måste jag fylla i så det inte blir för konstigt. "Ja det vet jag" svarar han "och detsamma"! Sen får jag en puss tillbaka. Sen går vi åt var sitt håll på Hornsgatan, jag hem till min trygghet med en lite orolig olustig känsla i magen och han…………….?